Alltså jag är verkligen en typisk svensk kvinna, född på 60-talet.

Det blev så tydligt när jag bad mina döttrar ögna igenom min meritförteckning och ett personligt brev som behövde uppdateras.

-Var inte så blygsam, mamma. 

-Du måste vara mer kaxig! 

Det var de kommentarer jag omgående fick från dessa båda unga kvinnor, födda på 90-talet. Också de barn av sin tid.

Vi kvinnor i familjen är till mångt och mycket lika varandra men i vissa fall ganska olika, vilket är bra.

 

Jag gjorde lite ändringar och försökte fokusera på det jag är bra på men jag är faktiskt lite obekväm med att marknadsföra mig. Jag tror att många kvinnor i medelåldern har samma problem som jag.

Tur att döttrarna och maken är ärliga och peppande när man själv känner sig lite mesig.

 

Jag är nu redo att börja se mig om efter ett arbete. Det var väldigt längesedan jag sökte jobb och i ärlighetens namn har det inte skett så många gånger. Min arbetsgivare och närmaste chefer har med jämna mellanrum försett mig med nya spännande uppdrag så det har liksom inte behövts.

Nu är det i alla fall dags och det känns pirrigt.