Osannolika dagar

Efter att det snöat rejält i torsdags natt, på vägen hem från Pyeongchang, låg snön bara kvar några timmar på fredagen. Solen tittade fram och snön försvann i ett huj.
 
Resan från OS-byn gick bra trots oväder och en bilfärd med sommardäck. Vinterdäck existerar inte i Korea.
Namsan, där vi bodde, ligger högt och backarna i området påminner om dem i San Francisco så ni kan förstå att bilföraren hade vissa bekymmer.
 
Nedan kommer några bilder från makens och min sköna promenad i lördags.
 
Här ser ni en bit av Hanyangdoseong, den gamla muren som fungerade som stadsmur i 514 år, mellan 1396 och 1910.
 
 
Seoul Tower på Namsan Mountain. 
Kvällstid lyses tornet upp i olika färger. Färgerna växlar beroende på luftkvalité. De dagar då jag var där lyste tornet grönt, vilket betydde att det var ok. Blåfärgat torn är bäst, då finns det nästan inga föroreningar.
 
Stilig sydkorean.
 
Flygresorna både till och från Sydkorea tog på krafterna. Försenade plan, högljudda ledsna barn (nattflygningen till Seoul), oannonserad mellanlandning (i Taipei på vägen hem) och utan resesällskap (maken) gjorde att själva resandet blev rätt segt. Tur att dagarna på plats var värda besväret.
 
Jag har nu flugit vidare och lämnat min käraste kvar i kylan.
Han har lite att göra och jag själv ska ut på en ny tripp, redan i morgon.
Då ska jag och en väninna ut och åka tåg.
 
 
 
 
 

Kungen och Silver

Visst har ni väl någon gång vaknat upp och tänkt, "vad sjutton var det som egentligen hände igår"?
Kanske inte en helt angenäm tanke alla gånger. I morse vaknade jag med en lyckokänsla, det som hände igår var nog en "once in a lifetime upplevelse".
 
(null)
Vad var det då som hände, undrar ni förstås.
Jo, maken ringde på eftermiddagen och bad mig hålla mig på hotellet för han hade fått tag på biljetter till kvällens skidskyttestafett för damer i PyengChang. Han meddelade också att vi dessutom skulle få tillträde till den svenska paviljongen, Sweden Arena. Det är faktiskt första gången Sverige har en sådan i OS-sammanhang.
 
Resan från Seoul till OS-byn tog ett par timmar och vädret var inte det bästa men vi kom fram i bra tid för att hinna mingla med kända och okända.
 
 
Så här glad var jag i vimlet.
 
Efter  mingel i trevligt sällskap, champagne och god mat var det dags att ta shuttlebussen mot arenan och skidskyttet.
 
Heja Sverige!!!
 
 
 
Det såg inte särskilt bra ut för våra svenska damer, skyttet var minst sagt svajigt. De var turligt nog inte  ensamma om att ha promlem med siktet.
Resultatlistan fladdrade rejält.
 
Så var det dags för Hanna Öberg på sista sträckan.
Vilken tjej!! Tack vare henne blev det silvermedalj till de svenska damerna.
 
Här går hon i mål, Hanna, gårdagens hjältinna.
 
Vilken oförglömlig och underbar kväll!!!
:) :) :)
 
 
 
 
 
 

Sval morgonpromenad

Vi är i Sydkorea och här i Seoul är det svalt och soligt. Det är ganska skönt att ibland åka bort från hettan och fukten i Bangkok.
 
I morse tog jag en rejäl långpromenad. Maken gick till sitt och jag gjorde honom sällskap en bit för att sedan fortsätta på egen hand.
 
 
Efter en stund tog jag sikte på Namsan Mountain. Jag har gått i parken och promenerat upp till Seoul Tower tidigare men det har alltid varit på hösten. Nu ville jag se hur naturen såg ut i februari.
 
Någon snö såg jag inte men bäckarna och dammarna var frusna. För några veckor sedan var det isande kallt, det var närmare -20 grader.
Nu pendlar temperaturen runt noll, beronde på hur solen värmer. 
 
När jag traskat runt på kända vägar i parken en stund kände jag för något mer utmanande.
För att hålla hjärnan igång sägs det ju att man måste trampa nya stigar och beträda okänd mark.
 
Sagt och gjort. Jag klev av stigen och gick in i skogen, kanske lite dumdristigt för en person som jag, en vimsig svensk kvinna med total avsaknad av lokalsinne. Nu visste jag att berget inte är så himla stort och om jag kom vilse så skulle jag ju komma nerför det på någon sida.
Dessutom måste ju ormar och annat ottyg ha gått i ide.
 
Eller? Nja jag hajade faktiskt till och adrenalinet steg för en sekund då detta uppenbarade sig. Ett tjock rep kan se lite ormlikt ut på håll och utan glasögon.
Nu var det bara ett gott tecken, här finns det, eller har i alla fall funnits, människor.
 
Ännu ett tecken på mänskliga varelser.
Bra att veta att jag hade tak över huvudet om det skulle krisa till sig.
 
Efter en god stund och med iskalla fingrar hittade jag tillbaka till hotellet.
Nu är klockan här hög tid för afternoon tea.
Det tycker jag allt att jag är värd efter långpromenaden i "vildmarken".
 
 
 

Lady i Bangkok

En lättsam blogg om mig och mina upplevelser långt hemifrån.

RSS 2.0