Durbar Square

Hanuman-dhoka Durbar Square är den plats i Nepal som är det viktigaste kulturella området.
Här finns tempel och palats med ursprung ur både hinduismen och buddhismen.
 
De flesta byggnader uppfördes mellan 1100- och 1700-talet.
Området finns sedan 1979 på UNESCO:s världsarvslista.
 
 Många byggnader rasade, helt eller delvis, vid jordbävningen 2015.
 
 
 
 
Här har kungar krönts och under tidigt 1900-tal bodde också kungen här, palatset är numera museum och landet en republik.
 
Basantapur Durbar.
Byggt av dåvarande kungen, år 1770.
 
Shiva-parbati Tempel.
 
 
Här ser ni Kumari-ghar, byggt år 1757 och sedan dess finns här en levande gudinna, Kumari.
Den nuvarande Kumarin valdes ut för fem månader sedan och är tre år gammal. Bilden på henne är tagen ur ett informationshäfte. Flickan hålls i byggnaden tills hon kommer i puberteten, då hon byts ut.
Hon lever här med sin lärare och prästinna. Hon visas upp och får titta ut en stund varje dag, all fotografering av henne är förbjuden.
 
Det här är ett land att både förtjusas och förfäras över. Att vara kvinna här är ingen dans på rosor.
Ett antal traditioner har man lagstadgat bort men jag tror att flera av dem lever kvar på landsbygden.
 
 
En ghurka och Richard. Jag trodde att han gjort ett dåligt strumpval men det var tydligen helt enligt traditionen.
Soldaterna som rekryteras från Ghurkaregionen i västra Nepal är kända för sitt stora mod.
Det sägs att en ghurka hellre dör än att visa tecken på feghet och rädsla.
 
En gammal kvinna slog sig ner vid en annan gammal och handikappad tiggerska. 
Där satt de och samtalade en stund.
 
Här kunde man inhandla fina grejer, vilket också gjordes.
 
Så lades ännu en intressant dag till handlingarna. 
Kvällen tillbringades på en tjusig nepalesisk restaurang, där vi äntligen firade våra 25 år som gifta.
Bra jobbat, i nöd och lust ❤️

En förmiddag i Kathmandu

Nästa morgon var vi uppe med tuppen. Vi ville hinna med så mycket som möjligt.
Efter frukosten begav vi oss västerut till Swayambhunath, ett tempel på andra sidan stan.
Här ska man helst vara redan vid soluppgången, riktigt så tidiga var vi inte men det var ett vackert ljus vid den här tiden på dagen.
Templet ligger på en kulle med utsikt över Kathmandudalen.
 
Tempelområdet är från 1200-talet och stupan på bilden ovan är Nepals äldsta.
 
Överallt ser man dessa "böneflaggor". På varje flagga finns en bön eller helig skrift.
 
Det finns ett mycket fint och välbesökt torg inne på tempelområdet.
Här säljs bönband, masker som är avbilder av mer eller mindre goda andar och en massa annat.
 
 
Det pågick en hel del religiösa ritualer.
Ljus och annat brändes, vatten kastades. Maken fick en skopa av det heliga "vattnet" på sig.
Jag såg källan och det var inte helt klart, det där heliga vattnet.
 
 
Templet kallas ibland för "Monkey Temple" och visst fanns det apor. Apor i mängder och hundar. Jag som inte är överförtjust i varken det ena eller andra var på min vakt och höll hårt i väskan. Aporna har gärna en släng av kleptomani.
 
Vi hittade faktiskt ett takfik där vi intog en kopp mycket sött nepalesiskt Masalathe innan vi tog oss vidare mot Thamel och shoppingstråken. Man måste ju blanda upp det kulturella med lite lättsinnighet, eller hur?
 
Man kunde få skjuts om man ville.
 
Thamel är ett område som är en enda stor marknad. Backpackers paradis.
 
Inte för att jag förstår hur hur en rickshaw eller något annat fordon skulle kunna ta sig fram här.
Det gällde att hoppa mellan gropar och lerpölar.
 
Det var så dammigt att butiksinnehavarna hade fullt upp med att damma av sina varor. 
Vi lockades inte till några inköp.
 
Intressant att bara strosa runt.
 
(null)
Nej, nu var det dags för lunch, med tillhörande inhemsk dryck. Vi hittade en ny takterass där vi satt ett tag.
Vi skulle ju orka med eftermiddagen också.

Kathmandu

En dammig, skränig, oerhört rörig och annorlunda stad.
Första promenaden i stan är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.
 
Vy från hotellrummet.
 
Stan lider fortfarande efter sviterna av jordbävningen som drabbade landet för tre år sedan. Det byggs och fixas överallt.
 
När vi anlände (senare än beräknat på grund av kaos på flygplatsen) skyndade vi ut i vimlet.
 
Solen var på nedgång, smoggen låg tät och vägdammet försämrade sikten märkbart.
Efter ett par minuter längs gatan var man rätt dammig.
 
Cyklar, motorcyklar, traktorer, rickshaws, bussar, lastbilar och personbilar i skiftande kvalité ses på Kathmandus gator som i vissa fall är asfalterade men lika ofta inte.
 
Bangkoks elnät är hypermodernt i jämförelse med detta. Inte en stolpe stod rakt.
 
På gatorna samsas man med kor, hundar och höns. Apor finns det också gott om men de befinner sig inte på gatan, de klänger och springer på elkablarna.
 
Att fråga efter vägen var inga problem, just den här damen var väl ingen hejare på engelska men det kom alltid fram unga män som gärna ville hjälpa till. Deras engelska var oftast riktigt bra.
 
Vårt mål för dagen var Pashupatinath, ett hindutempel vid floden Bagmati, på gångavstånd från vårt hotell.
 
Precis innanför tempelområdet hade denna tjusiga tjur lagt sig att vila.
En stackars smutsig och trasig man hade gjort detsamma.
 
 
 
 
Nere vid floden hade en hop turister samlats och röken låg tät, doften inte direkt trevlig.
Jag var påläst och visste vad som försiggick, det visste inte maken. 
Om du är känslig eller minderårig ska du inte fortsätta läsa. 
 
Varje år beger sig hundratals med åldrade hinduer från både Nepal och Indien till Pashupatinath för att i lugn och ro förbereda sig inför döden. Här vill de bli kremerade och sedan ge sig ut på sin sista resa. Deras aska sprids i  floden Bagmati som anses helig och senare förenas med nästa heliga flod, Ganges.
De tror att om man slutar sitt liv här kommer man att återfödas som människa, även om man inte levt ett klanderfritt liv.
De efterlevande sörjer sedan i ett år, under vilket man lever ett mycket tillbakadraget liv. Detta gäller i alla fall kvinnorna, männen som är familjeförsörjare kan förmodligen inte dra sig tillbaka ett helt år. Som kvinna blir man dock inte utan sällskap när maken går bort. Innan kvinnan gifter sig med en man ingår hon nämligen äktenskap med både en frukt (?) och med solen. Hon blir på så sätt aldrig änka.
 
 
Här ser ni hur själva kremeringen går till. (Det finns moderna krematorier också men många väljer att följa gamla traditioner.)
Det blev ett kort stopp för vår del man ville ju inte gärna andas in "någon".
Jag kände mig lite som en inkräktare även om ingen tog någon notis om oss.
 
Vi lämnade tempelområdet och tog oss upp på stan igen.
Lite trötta bestämde vi oss för att ta en taxi tillbaka till hotellet. Det blev en färd, vill jag lova.
Vi åkte i de smalaste gränder du kan tänka och inte ens chauffören hade koll på var vi var. En stund var vi rädda att han körde iväg oss för att råna oss men vips så hade han hittat rätt.
 
"Hemma" efter en minst sagt omtumlande första dag.
Fortsättning följer........
 
 

Lady i Bangkok

En lättsam blogg om mig och mina upplevelser långt hemifrån.

RSS 2.0