Sista eftermiddagen.

 
Tillbaka i Kathmandu.
Den sista eftermiddagen och kvällen höll vi oss i området runt hotellet.
Där fanns ännu en vacker stupa på en mysigt torg.
Stupan här är ca 1500 år gammal, renoverad många gånger, senast år 2015 då den skadades rejält.
Många buddhister gör sina pilgrimsvandringar hit.
 
Buddhas ögon fanns lite varstans i Nepal. Speciellt på alla stupor.
Jag kan inte minnas att jag sett dem i Thailand.
Ögonen som ser allt. Inte i mening att man är övervakad, mer att Buddha ser och förstår, en symbol för vishet.
 
En stund innan ösregnet kom följde vi denne man som tydligen ansåg att det behövdes fler böneflaggor, högt där uppe på stupan skulle de fästas. Om han lyckades? Ja, tack och lov.
 
Här ser ni några fantastiska människor. Regnet förde oss samman och vi fick en trevlig och lärorik stund tillsammans. Mannen jämte Richard heter Robert Rose och är en amerikansk fotograf, kvinnan vid hans sida är hans svägerska Annette. Robert reste till Nepal för första gången för arton år sedan. Av en händelse träffade han den då femtonåriga blinda flickan Nirmala (längst fram till höger i bild). Det blev början på en långvarig vänskap och ett projekt som numera är en organisation som hjälper barn, främst handikappade, runt om i Nepal.
Kvinnan vid Nirmalas sida är hennes svägerska, hon giftes som ung bort med Nirmalas bror. Äktenskapet blev med tiden lyckligt och även hon arbetar numera i organisationen.
 
Vi hade hoppats kunna besöka ett barnhem för flickor som drivs av vår vän Stinas syster. Tyvärr var föreståndaren för hemmet i Thailand då hans bror låg svårt sjuk i Denguefeber. Så det besöket blev inte av.
Hoppas att brodern återhämtat sig.
 
Vi har fått så mycket information. Dels av Nirmala och hennes svägerska men också från personalen på hotell Hyatt, främst en av kille som hette Rabinson. Sen ska jag inte glömma den taxichaufför som villigt körde runt oss, Raj. Han körde säkert och hade mycket att berätta.
 
En oförglömlig resa som jag är väldigt glad över att den blev av.
(null)
Och, till slut ....... fick vi då äntligen se en del av den mäktiga bergskedjan, Himalaya. 
Genom rutan, ovanifrån, på flygresan hem.
Vackert så det förslår, bilderna kan inte göra verkligheten rättvisa.
Det här var mitt sista inlägg från Nepal, nu är det Bangkok som gäller ett tag igen.
 
 
 
 

Vart tog den friska luften vägen?

Vår tanke var att vi under dagarna i Nepal även skulle åka en bit utanför Kathmandu. Vi ville se Himalaya och andas frisk luft. Vi visste ju redan innan att Kathmandu är starkt luftförorenat men att naturen på andra ställen i landet är fantastisk vacker.
På grund av tidsbrist valde vi att bege oss till Nagargot, några mil öster om Kathmandu. Vi bokade ett hotell som utlovade underbara solupp- och nedgångsvyer med bergskedjan i bakgrunden. Vid klar sikt skulle man även ha chans att se en skymt av Mount Everest. Vi tänkte inte göra några längre vandringar, för det fanns inte tid, men väl promenera en del.
 
Bilresan till Nagarkot var en upplevelse i sig. Vägarna var minst sagt undermåliga.
Vår chaufför frågade vid ett tillfälle efter bästa vägen och när vi åkt en bit kunde vi inte låta bli att undra hur den andra vägen var, var den ens framkomlig?
 
Bästa vägen.
 
På vägen mot vårt mål såg vi att det i en stor del av dalen tillverkas tegel. Behovet av byggmaterial är stort efter jordbävningen och tegel är billigt att producera. Dessutom finns här mycket lera. Jag tycker att tegel är ett väldigt vackert material men oj vad skit de här tegebrännerierna släppte ut. Det eldas friskt när teglet bränns för att härdas.
 
 
Bilden är hämtad på nätet, mina egna bilder är ännu disigare.
 
Vi tänkte inte så mycket på det, just då, vi skulle ju vidare.
 
Färden blev allt mer spännande.
 
Så, äntligen. Skylten mot vårt hotell.
 
Ser inte så illa ut. Hotellet låg fint inbyggt i berget.
 
Utsikten kunde varit oerhört vacker om det varit klart. Tyvärr låg smoggen tät.
 
Vackra terassodlingar nere i dalen.
 
Efter att vi checkat in på hotellet tog vi en längre promenad ner till byns centrum.
 
Vi såg hårt arbetande människor.
 
Namaste (god dag), hälsade hon glatt när vi möttes.
Barnen vi såg var glada och fulla av spring. Jag såg en liten flicka som hoppade och lekte med en get, den följde henne vart hon gick.
 
Vi satt en stund på denna bar och betraktade livet i en liten by i Nepal.
Vi fick oss en riktig tankeställare. Hur kommer de barn som växer upp här att må? De kanske aldrig kommer att inandas frisk luft.
 
Solnedgången var dold i smog men vi hoppades  på att gryningen skulle vara desto bättre.
Det var den tyvärr inte.
Vi återvände, rätt dystra och modfällda till Kathamandu. 
 
 

Durbar Square

Hanuman-dhoka Durbar Square är den plats i Nepal som är det viktigaste kulturella området.
Här finns tempel och palats med ursprung ur både hinduismen och buddhismen.
 
De flesta byggnader uppfördes mellan 1100- och 1700-talet.
Området finns sedan 1979 på UNESCO:s världsarvslista.
 
 Många byggnader rasade, helt eller delvis, vid jordbävningen 2015.
 
 
 
 
Här har kungar krönts och under tidigt 1900-tal bodde också kungen här, palatset är numera museum och landet en republik.
 
Basantapur Durbar.
Byggt av dåvarande kungen, år 1770.
 
Shiva-parbati Tempel.
 
 
Här ser ni Kumari-ghar, byggt år 1757 och sedan dess finns här en levande gudinna, Kumari.
Den nuvarande Kumarin valdes ut för fem månader sedan och är tre år gammal. Bilden på henne är tagen ur ett informationshäfte. Flickan hålls i byggnaden tills hon kommer i puberteten, då hon byts ut.
Hon lever här med sin lärare och prästinna. Hon visas upp och får titta ut en stund varje dag, all fotografering av henne är förbjuden.
 
Det här är ett land att både förtjusas och förfäras över. Att vara kvinna här är ingen dans på rosor.
Ett antal traditioner har man lagstadgat bort men jag tror att flera av dem lever kvar på landsbygden.
 
 
En ghurka och Richard. Jag trodde att han gjort ett dåligt strumpval men det var tydligen helt enligt traditionen.
Soldaterna som rekryteras från Ghurkaregionen i västra Nepal är kända för sitt stora mod.
Det sägs att en ghurka hellre dör än att visa tecken på feghet och rädsla.
 
En gammal kvinna slog sig ner vid en annan gammal och handikappad tiggerska. 
Där satt de och samtalade en stund.
 
Här kunde man inhandla fina grejer, vilket också gjordes.
 
Så lades ännu en intressant dag till handlingarna. 
Kvällen tillbringades på en tjusig nepalesisk restaurang, där vi äntligen firade våra 25 år som gifta.
Bra jobbat, i nöd och lust ❤️

Lady i Bangkok

En lättsam blogg om mig och mina upplevelser långt hemifrån.

RSS 2.0