Batmania

Då har vi kommit till det sista inlägget från Melbourne (för den här gången).
 
Vi har haft tur med vädret under vår vistelse. Det har varit varmt men inte hett. Mestadels har solen lyst från blå himmel men några dagar var mer grå.
 
En av dagarna var jag uppe i Melbournes högsta byggnad.
Eureka Tower är 297 m högt. Vill du ta trapporna upp till högsta våningen, nr 92, så får du ta 3680 steg, så se till att ha stegräknaren på dig.
Jag tog hissen och den gick snabbt, den sägs vara södra halvklotets snabbaste. Det tog knappt 40 sekunder att nå våning 88. På denna våning vandrar man runt och kan kolla in staden från alla håll.
När det blåser kraftigt kan tornet komma i gungning och då röra sig 30 cm i sidled i varje riktning.
För att stabilisera tornet finns det på våning 90 0ch 91 två enorma vattentankar som var och en rymmer 300 000 liter.
 
Utsikten var bra även om dagen var en aning disig. 
 
Här har jag knäna utanför kanten.
 
Eureka är ett gammalt grekiskt ord som betyder "jag har hittat det".
Det var det ord som användes på guldfälten här i trakten när man hittade guld.
 
Batman Park, Batman Avenue och flera andra ställen med fladdermusankytning fick mig att tro att här finns mycket fladdermöss och det gör det kanske men namnet kommer från den man som grundade staden.
Visste ni att staden tidigare hette Batmania? Rätt coolt namn.
 
Det har varit en helt fantastisk resa.
Nu är jag (maken är på annat håll) tillbaka i den varma och tyvärr fortfarande smoggiga staden som jag numera får titulera som min hemstad.
 
 
 
 
 
 

Inte en enda känguru

Trots att jag spanade vaksamt hela vägen (totalt nära 60 mil) fick jag inte se en enda kängru, koala eller något myrpiggsvin.
Ändå fanns det gott om varningsskyltar för att just dessa djur skulle dyka upp vid vägen.
 
 
Vad vi däremot såg var en flock Gulfotskakaduor. Man kan undra över namnet då klorna är kolsvarta.
I Australien fnns det 55 arter av papegojor och just den här kakaduan är ganska vanlig. Den blir ca 50 cm lång, är vackert vit med en gul plym på huvudet. Den lär kunna bli över 80 år gammal.
Jag gillade dem inte särskilt för de var rätt kaxiga i grupp, dessutom tämligen högljudda.
 
Vi for fram genom tät regnskog.
 
Vi såg massor av nötkreatur och stora ulliga får på enorma betesmarker.
 
Ett stort antal vinddrivna vattenpumpar såg vi också.
På landsbygden såg det ut exakt som jag tänkt att det skulle. 
 
 
Det blev inte så många bilder tagna på vägen tillbaka till Melbourne.
Antagligen för att jag var helt tagen av landskapets storhet.
 

Längs med kusten

 Färden längs med kusten fortsätter.
 
Här kan ni på långt avstånd se en av fyrarna som hjälpte/hjälper sjömännen utmed Australiens kust.
 
Split Point Lighthouse (byggd 1891), i folkmun "The White Queen", är en av fyrarna som bidrog till att göra sjöfarten säkrare.
Många båtar förliste utmed kusten när de skulle runda Cape Otway.
 
Platsen kallades tidigare "Eagle Point" och vi såg faktiskt ett par örnar.
Här finns ett väldigt mysigt café där vi passade på att dricka kaffe och äta varma scones med sylt och grädde.
 
Att vattenståndet skiftar bidrog förstås till svårigheterna att navigera säkert.
 
Lågvatten.
 
Här ser ni (syns bara vid ebb) vrakdelar av The Barque "W.B. Godfrey" som gick under just 1891.
Alla besättningsmän klarade livhanken men fem av räddningsarbetarna drunknade.
 
 
Mellan klipporna finns otroligt långa och bitvis helt folktomma sandstränder.
 
Här pågår en surfingkurs, i mitt tycke verkar vågorna väl små för surfing, men är man nybörjare kanske de är lagom.
 
Vi såg flera duktiga surfare i lite större vågor.
Ett par fiskare träffade vi också.
 
Maken är alltid intresserad när någon får napp.
 
Vår kustresa slutade i Port Campbell, en ganska ocharmig före detta fiskeby.
Numera tycks allt kretsa runt surfing.
 
Vi åt en sen lunch vid bygatan och fortsatte sedan in i landet.
 
Vi fick en fantastisk dag vid havet med frisk luft och underbart väder.
En dag jag sent ska glömma.
 
 
 
 
 

Lady i Bangkok

En lättsam blogg om mig och mina upplevelser långt hemifrån.

RSS 2.0