Tre städer

Det här blir sista inlägget från Kambodja (för denna gång).
 
Vi var som ni vet i tre städer.
Först kom vi till Siem Reap som är Kambodjas näst största stad, ca 170 000 invånare i kommunen. En trevlig stad som pga närheten till Angkor lever på turism.
Vi bodde på ett mindre hotell (bara fyra rum) och vi hade nog aldrig hittat dit själva.
 
Vägen fram till hotellet.
 
"Rummet" var väldigt mysigt. Vi hade egen takterass och en liten pool.
Frukost intogs på taket till toner av fågelkvitter.
 
Det blev en del turer med tuk-tuk.
I Kambodja används de på "riktigt", i Bangkok är det mest turister som åker (och får betala dyrt).
Trafiken i Siem Reap var minst sagt sävlig.
 
Som i de flesta städer och byar i Asien, fanns här en livlig nattmarknad.
 
På restaurangen kunde vi njuta av traditionell kambodjansk dans.
 
Efter en snabbis till Phnom Penh for vi sedan vidare till Kratie, en liten stad (ca 40 000 invånare) vid Mekongfloden. De har en udda attraktion, några mil norr om staden finns nämligen delfiner i floden, fanns tyvärr inte tid för oss att hinna se dem.
Vi kom fram ganska sent och alla var trötta efter resan. Det blev läggdags tidigt den kvällen.
Vi hann i alla fall med att se solen gå ner över floden (saknar bild), vackert.
 
Hotellet vi bodde på var byggt i kolonialstil och lovade gott från utsidan men om man betalar 100 kr för rummet får man vara glad om det ingår toalett (det gjorde det).
 
Vi vaknade till en vacker morgon.
 
Vi avslutade Kambodjaresan i huvudstaden Phnom Penh.
Staden påminner lite om Bangkok, inte alls lika stor, inga mängder av skyskrapor, men lika rörig, trevlig och charmig.
Trafiken är stökig men ändå lugn, här finns fler tuk-tuk än bilar och man kan se ett hölass mitt i city.
Här bor ca 1 500 000 människor, inte så många om man jämför med andra huvudstäder i Asien.
Även Phnom Penh ligger vid Mekongfloden och det finns ett långt promenadstråk utmed vattnet.
 
Vi bodde nu på ett underbart hotell, nära kungliga palatset och floden, perfekt läge (maken är duktig på att leta fram fina hotell).
Här strosade vi runt i värmen.
 
 
 
 
En marknad som hade ALLT.
 
 
Vi struntade i tempel (har sett såååå många i Bangkok) och andra sevärdheter denna gång.
Vi var absolut inte sugna eller hade ork att se "Killing Fields", vi var faktiskt mätta på intryck.
 
Därför spenderade vi sista tiden innan hemfärden under palmerna vid poolen.
Här låg vi och försökte smälta våra upplevelser.
Som jag skrev tidigare, ett minne för livet.
 
Nu ska jag (maken är redan på ny ort) vara hemma en vecka innan det är dags för nästa resa, då tillsammans med Micke och Stina.
 
 
 

Första mötet

Vårt första möte med den flicka som vi via Barnfonden haft brevkontakt med sedan några, år blev mycket lyckat. Hon var en glad och pigg nybliven 11-åring.
 
Här sitter hon mellan sin mormor och kusin som fått följa med till det tempelområde där vi träffades.
På området finns en skola för elever i årskurs 1-6. Barnen är många och lektionerna bedrivs i två skift. Vissa barn har lektioner på förmiddagarna och andra på eftermiddagarna.
Srey (betyder flicka och används när man tilltalar någon som inte är nära vän eller släkt) Neath och hennes kusin går på en annan skola i närheten, i byn där de bor.
 
Vi hade köpt en del presenter, både till lilla Neath och till hennes skola. Hon blev gladast för en klänning och ett par gosedjur.
 
Runt oss samlades nyfikna barn och mammor, som ville se vad som stod på.
 
Ryggsäck och pennor behövs när man går i skolan. Srey Neath går numera i skolan varje dag och drömmer om att bli läkare.
Hon bor med sin mormor och några kusiner. Hennes föräldrar (och lillasyster) flyttade för en tid sedan till Siem Reap för att jobba. Familjen är fattig och Neath måste hjälpa mormor i hushållet.
Hon tycker om att gå i skolan och är glad för sin skoluniform (vit blus och svart kjol) och sin cykel som hon fått via barnfonden. Hon gillar också att leka förstås, när hon har tid.
 
Här är hon redo att visa oss att hon kan läsa och skriva.
 
Namn och ålder, på khmer.
 
Vi fick följa med Neath (i mitten) och hennes små kusiner till det nya lilla biblioteket som byggts och inretts för pengar från oss svenska sponsorer. 
 
Så här ser skolan på tempelområdet ut, en lång barack med flera klassrum.
Neaths skola ser ut på ungefär samma sätt, men den är mindre.
 
Flickan utanför fönstret väntar på att delta i eftermiddagspasset. 
 
Vi fick titta in i ett par klassrum. Jag tror det här är ett gäng 5:e klassare.
 
Här en yngre klass som just ska starta skoldagen, grabben i fönstret var nog aningen sen och bestämde sig för att ta snabbaste vägen.
 
Några busfrön som vinkade ivrigt och gärna ville vara med på bild.
 
Ytterligare en liten tjej som väntar på sin tur att få tillträde till skolsalen.
 
Den här lilla sötnosen får vänta ett par år innan det är dags.
 
Lite snacks och frukt finns att köpa (för den som har råd) på skolområdet. Samart köpte ett par kambodjanska äpplen som han ville att vi skulle smaka. 
Mycket goda enligt honom.....
 
 .....jag minns inte ens om smaken var god för äpplet var så strävt och kärvt att munnen, efter en tugga, kändes som den var klädd med sandpapper. Nej, blä, inget för mig.
 
Så här ser det ut längs byns huvudgata.
Neath bor inte i denna by, vi fick tyvärr inte besöka hennes hemby. Vi vet att hon bor i ett skjulliknade hem med jordgolv och plåttak, vilket måste vara problematiskt varje gång floden Mekong svämmar över.
 
Kvinnan i rosa T-shirt är den enda lokala volontärarbetaren i byn. Hon bjöd hem oss alla till lunch på sin "veranda".
 
Maten dukades upp på rismattor på golvet. Hon hade lagat flera rätter och det blev en riktig festmåltid.
 
Eftersom de bor precis vid Mekongfloden är fisk vanligt på matbordet.
 
Ris äts flera gånger om dagen, lilla Srey Neath har fått en rejäl portion. Hennes favoritmat är kyckling.
 
När alla ätit färdigt gjorde kattungarna entré. Ingen av dem rörde maten men den här lilla sötnosen tyckte att fisken doftade väldigt gott.
 
En bild på Richard, Srey Neath, mig och momor. 
Att mormor ser lite bister ut beror på att hon inte ville le när kameran togs fram, hon var vacker och stolt men skämdes för sina tänder.
 
Rena och prydliga i sina fina skolkläder. Kolla in tjejernas fina skor.
 
Ett av lunchvärdinnans 17 barnbarn, ett riktigt litet charmtroll.
 
Efter lunchen fick vi se oss omkring, detta är framsidan på huset.
 
Här är baksidan som vätter ner mot floden.
 
Någon har valt att bo på båten vid strandkanten. Behändigt i översvämningstider.
 
Det blev lite ledsamt när det var dags att åka tillbaka men kanske kan vi ses igen.
Det känns ju lite lättare att kommunicera via brev nu när vi träffats.
Det blev ett möte och en dag som vi alltid kommer att minnas. Önskar att våra döttrar kunnat vara med.
 
Så var det dags för oss att ta plats i bilen och färdas längs med "The mighty Mekongriver" tillbaka till Phnom Penh.
 
Vi är så tacksamma för att vi fick göra denna resa och att vi fick sällskap och guidning av de här två trevliga och engagerade männen, Ravuth och Samart.
Om du vill läsa om Barnfonden kan du göra det HÄR.
 

Kambodjas landsbygd

Att åka bil på landet tycker jag alltid är trevligt.
En färd i ett okänt landskap och att få se vyer man inte sett tidigare har sin tjusning.
Thailand och Kambodja är ganska lika från bilrutan.
 
I Kambodja odlas förstås ris och vi såg mängder med risfält på bilresan mellan Phnom Penh och Kratie.
 
 
 
Kor och vattenbufflar används fortfarande i stor utsträckning vid skördetid även om moderna dragare med motorer börjar komma.
Vi fick lära oss att kor är mer arbetsvilliga än vattenbufflar, som helst äter och badar.
I Kambodja kallas man "vattenbuffel" när man är lat.
 
Transporterna på vägarna är alltid intressanta här i Asien. Här kommer ett lass nyskördade mangon.
 
Ett flyttlass, det är dyrt att åka flera gånger.
 
Det kan aldrig bli för fullt.
 
Typiskt boende på landet i Kambodja.
Om man har råd bygger man husen på pålar eftersom översvämningar är vanliga. Vid torra perioder nyttjas ytan under huset som förråd eller som skuggig viloplats för husdjur/boskap.
Man lever väldigt nära sina djur, höns springer runt fötterna överallt.
 
Eftersom vi reste med två unga män (alltid hungriga) blev det några ätstopp längs vägen.
 
Att äta lotusfrön var nytt för oss. De äts som snacks men kan även användas i medicinskt syfte, sägs vara bra för hjärta och njurar. Rätt goda faktiskt, nästan lite beroendeframkallande, var svårt att sluta äta när du väl smakat.
 
Ja, det var lite från bilresan. Mötet med Srey Neath får vänta till nästa inlägg.
 
Nu ska vi spela golf med Magnus och Karin innan vi ska inmundiga adventsfika nummer tre.
 
 
 
 
 

Lady i Bangkok

En lättsam blogg om mig och mina upplevelser långt hemifrån.

RSS 2.0