Lekstund

Idag var Erica och jag på barnhemmet, jag har inte varit där sedan i början på april.
Vi var nästan lite pirriga för att möta barn som vi inte träffat tidigare. Vi vet ju av erfarenhet att första mötet med ett barn kan bli rätt ledsamt.
En liten flicka och en lika liten pojke valdes för dagen (av personalen) och det blev en väldigt lugn förmiddag.
Pojken satt i Ericas knä och såg ut att lida av en övergående förkylning. Den lilla flickan roade sig på egen hand och visade först på slutet en lite busig tendens.
 
Flickan på bilden bor inte på barnhemmet.
 
De barn vi träffade i våras är inte kvar på avdelningen. De flesta har flyttats upp till nästa åldersgrupp men ett barn har adopterats. Vi tror att det var en liten kavat tjej som snabbt lärde sig engelska och var kvick i både tanke och handling. Måtte det gå henne väl i livet.
 
Det är svårt för oss att få reda på vad som händer med barnen. Man vill ju tro att de får en hygglig chans till försörjning och ett liv som är ok även om de inte blir adopterade.
 
Bilden är tagen i Klong Toey, ett område där många fattiga, arbetslösa och ofta utan förmåga att jobba bor.
Man vill inte kalla det slum men det är nog precis vad det är.
 
Vi hoppas förstås att barnen slipper ett liv i slum och fattigdom.
 
 

Barnen är sjuka

I går var barnen sjuka och hade feber så det blev inget besök den här veckan.
Jag är lite rädd för att det kan dröja länge till mitt nästa barnhemsbesök.
Jag ska ju både till Bejing (eller Peking) och Kuala Lumpur innan jag i slutet av månaden far hem till Sverige för att jobba ett par månader.
 
Barnen på det barnhem vi besöker är föräldralösa och väntar på att någon ska adoptera dem. De är födda på sjukhuset som ligger på samma område och drivs av Röda Korset.
 
 
Barnen på bilderna ovan är fattiga men har vuxna som tar hand om dem, inte säker på att det var deras föräldrar men jag vill gärna tro det.
 
Många är de barn som behöver hjälp. Här i Bangkok finns en del tiggarbarn, många av dem kommer från Kambodja. Där är gatubarn en vanlig syn, vi såg dem både i Phnom Penh och i Siem Reap.
 
De här barnen lekte runt Angkor Wat men jag tror inte heller de är föräldralösa, de var alldeles för rena och välnärda för det. Jag tror att föräldrarna jobbade på tempelområdet. Även dessa barn var fattiga men verkade må bra.
 
I lördags var jag och lyssnade på ett svenskt missionärspar som jobbar i Siem Reap.
De har bl.a gjort till sin uppgift att försöka hjälpa de övergivna, limsniffande gatubarnen i staden. Det finns ingen annan som bryr sig om dessa barn, de har blivit övergivna, svikna och utnyttjade så många gånger att alla verka tro att de är bortom räddning. Hoppas att Paulina och Daniel Brolin lyckas rädda åtminstone några av alla barn.
 
Kanske känner ni igen namnen på detta godhjärtade par? 
De har figurerat i media en hel del. Året var 1998 när de kidnappades i Dagestan, de satt sedan fängslade i 165 dagar i Tjetjenien. 
Deras berättelse om tiden i fångenskap var ytterst "fängslande".
 
Jag träffade dem första gången för ett och ett halvt år sedan, det var då de som höll i våra besök på IDC, flyktingfängelset ni vet. De bodde då här i Bangkok men har nu alltså flyttat till Siem Reap.
På tal om fängelsebesöken, vi har tyvärr blivit tvungna att sluta med dem. Jättetråkigt men en del incidenter gjorde att det inte längre kändes riktigt tryggt.
 
Vi får väl se om vi till hösten kan hitta något annat sätt att göra nytta och att vi kan fortsätta med våra barnhemsbesök.
 
 

Utanför fängelsegrindarna.

I dag blev jag inte insläppt.
 
Efter att jag tagit kopior på pass och visum och fyllt i alla papper meddelade den nitiska kvinnliga vakten, som verkar ogilla mig (och resten av mänskligheten) surt att den fånge jag skulle besöka inte fanns. 
Jag försökte tala om att jag träffat henne tidigare, men vakten skakade på huvudet.
- Hon finns inte!!
Eftersom jag har besökt samma tjej några gånger förut blev jag orolig att det hänt henne något, hon har nämligen varit lite krasslig. Samtidigt tändes ett litet hopp om att hon kanske blivit frisläppt.
 
Det var bara att traska över till caféet på andra sidan gatan, vänta på vännerna som fått lov att komma in och hoppas att de kunde få reda på vad som hänt.
 
Jag satt där under tiden och tittade på de olika transporterna som sker på gatan utanför polishuset och immigrationsbyrån.
 
Trafiken är rätt livlig och många hoppar av och på de röda små bussarna (vi kallar dem grisbilar). Det är ett billigt transportmedel, kostar 7 THB (ca 1 kr och 50 öre) för en normallång tur.
 
Samma typ av buss används av IDC (Immigration Detention Center) för att frakta fångar i, men då är de svarta och gallerförsedda.
 
Jag såg även en lite större transport med kedjade handklovsbekädda brottslingar (?).
 
Efter en stund kom mina vänner tillbaka och meddelade att enligt ryktet så var tjejen jag skulle besökt kvar inom lås och bom.
Jag får göra ett nytt försök nästa vecka och hoppas på att "den nitiske" är på bättre humör eller allra helst att hon är ledig.
 
 
 
 
 

Lady i Bangkok

En lättsam blogg om mig och mina upplevelser långt hemifrån.

RSS 2.0