Cykleltur med minnen
Att cykla är inget jag är van vid längre. Annat var det förr, jag cyklade alltid.
Igår trampade jag i alla fall runt i vårt närområde.
Vi bor och har alltid (sedan jag flyttade till Linköping) bott nära Stångån.
Linköping är beläget långt från kusten och Stångån som flyter genom staden är vårt enda vattendrag.
När jag flyttade hit 1988, saknade jag vatten och hav. En å kan inte riktigt konkurrera med kusten.
Här ser ni vårt första hem som familj. Ett parhus på en liten mysig gata. Det var länge sedan vi flyttade härifrån och huset och tomten ser ganska annorlunda ut.
Vi bodde här från juli 1991 till september 2002, våra barns första hem. Området med 50 familjer var perfekt när barnen var små. Alla kände alla och vi hjälptes åt. Två av familjerna som bodde här umgås vi fortfarande med.
Närheten till ån gjorde området attraktivt.
Vi hade (och som ni ser finns den kvar) en badplats på området.
Nu när jag ser mina barns badplats tycker jag nästan synd om dem. Själv bodde jag som barn i Karlskrona där badplatserna är oräkneliga och naturliga.
Nu för tiden kan man cykla längs med ån, från Hjulsbro ända in till stan. Förr var en lång sträcka endast öppen för dem som ägde en kolonilott. Det har under åren debatterats i det oändliga huruvida vi övriga skulle kunna få passera området.
Nu är det alltså helt ok vilket gör att cykelvägen in till stan blivit så mycket trevligare.
Den här kolonilottsägaren verkar musikintresserad.
Det finns flera broar över ån, på vägen in emot city. Det här är den nyaste men den börjar bli gammal. En fin träbro, Spångerumsbron. I folkmun går den under namnet Golden Gate.
På andra sidan ån är det rena rama landet.
Nu var det inte bara dagens tur som satte fart på mina minnen.
Min nygamla cykel, som ingen av mina syskon behövde men väl tyckte att jag kunde få, blev en del av arvet efter min far. Den rullar så jäkla bra och jag har faktiskt pappa med mig när jag far runt.
Numera är det inte så svårt att få en syl i vädret. Jag pratar och han lyssnar.
