Kathmandu
En dammig, skränig, oerhört rörig och annorlunda stad.
Första promenaden i stan är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.
Vy från hotellrummet.
Stan lider fortfarande efter sviterna av jordbävningen som drabbade landet för tre år sedan. Det byggs och fixas överallt.
När vi anlände (senare än beräknat på grund av kaos på flygplatsen) skyndade vi ut i vimlet.
Solen var på nedgång, smoggen låg tät och vägdammet försämrade sikten märkbart.
Efter ett par minuter längs gatan var man rätt dammig.
Cyklar, motorcyklar, traktorer, rickshaws, bussar, lastbilar och personbilar i skiftande kvalité ses på Kathmandus gator som i vissa fall är asfalterade men lika ofta inte.
Bangkoks elnät är hypermodernt i jämförelse med detta. Inte en stolpe stod rakt.
På gatorna samsas man med kor, hundar och höns. Apor finns det också gott om men de befinner sig inte på gatan, de klänger och springer på elkablarna.
Att fråga efter vägen var inga problem, just den här damen var väl ingen hejare på engelska men det kom alltid fram unga män som gärna ville hjälpa till. Deras engelska var oftast riktigt bra.
Vårt mål för dagen var Pashupatinath, ett hindutempel vid floden Bagmati, på gångavstånd från vårt hotell.
Precis innanför tempelområdet hade denna tjusiga tjur lagt sig att vila.
En stackars smutsig och trasig man hade gjort detsamma.
Nere vid floden hade en hop turister samlats och röken låg tät, doften inte direkt trevlig.
Jag var påläst och visste vad som försiggick, det visste inte maken.
Om du är känslig eller minderårig ska du inte fortsätta läsa.
Varje år beger sig hundratals med åldrade hinduer från både Nepal och Indien till Pashupatinath för att i lugn och ro förbereda sig inför döden. Här vill de bli kremerade och sedan ge sig ut på sin sista resa. Deras aska sprids i floden Bagmati som anses helig och senare förenas med nästa heliga flod, Ganges.
De tror att om man slutar sitt liv här kommer man att återfödas som människa, även om man inte levt ett klanderfritt liv.
De efterlevande sörjer sedan i ett år, under vilket man lever ett mycket tillbakadraget liv. Detta gäller i alla fall kvinnorna, männen som är familjeförsörjare kan förmodligen inte dra sig tillbaka ett helt år. Som kvinna blir man dock inte utan sällskap när maken går bort. Innan kvinnan gifter sig med en man ingår hon nämligen äktenskap med både en frukt (?) och med solen. Hon blir på så sätt aldrig änka.
Här ser ni hur själva kremeringen går till. (Det finns moderna krematorier också men många väljer att följa gamla traditioner.)
Det blev ett kort stopp för vår del man ville ju inte gärna andas in "någon".
Jag kände mig lite som en inkräktare även om ingen tog någon notis om oss.
Vi lämnade tempelområdet och tog oss upp på stan igen.
Lite trötta bestämde vi oss för att ta en taxi tillbaka till hotellet. Det blev en färd, vill jag lova.
Vi åkte i de smalaste gränder du kan tänka och inte ens chauffören hade koll på var vi var. En stund var vi rädda att han körde iväg oss för att råna oss men vips så hade han hittat rätt.
"Hemma" efter en minst sagt omtumlande första dag.
Fortsättning följer........
URL: http://amacasa.wordpress.com
Oj! Vilka upplevelser och vilka miljöer! Hur spännande som helst :-)
Hmm... Jag tror inte att jag kan klaga på dom spanska eldragningarna mer - inte efter att ha sett dom där... ;-)