Dagens besök på sjukhuset Samitivej inleddes som alltid, oberoende av vad man söker för, med ett par små snabba kontroller av mitt inkomststatus.

 

Mitt blodtryck var som en hurtig 30-årings, min puls som en hyfsat tränad motionärs, min vikt ett par kilo över trivselvikten och min temperatur 37,4 helt i klass med en ordinär människas. Så vad kunde det då finnas för fel på mig?

Sköterskan och sedan läkaren tittade förundrade på mig.

Som tur var behövde jag bara göra ett försök till att svara innan de förstod vad som fattades mig, rösten.

Jag har nu fått medikamenter och diverse råd för att bli frisk, inom sex dagar.

Jag hoppas verkligen det blir så för jag är trött på att vara trött och skulle gärna vilja sova en natt utan hostattacker. För det är inte bara maken som störs, och han kan ju alltid byta rum, JAG störs också av alla oljud från mina luftrör.

Det blir till att vila på sängen och soffan ett par dagar till sen ska vi se om inte kverulanten kan vara på benen igen.