Det har nu gått några dagar sedan vår familj/släkt fick det sorgliga beskedet att min/vår pappa för alltid lämnat oss. Hastigt och helt oväntat.

De första dagarna var vi alla chockade, ledsna och bedrövade.

Nu börjar de ljusa och glada minnena göra sig påminda och man kan åter le igen, även om tårarna kommer med jämna mellanrum.

Maken och barnen (fast de är på andra sidan jorden) är som alltid tröstande och stöttande.

Mina syskon och jag har haft tät kontakt och tillsammans tagit oss igenom de här första hemska dagarna.

Tårar, funderingar, planering och en gnutta galghumor har fört oss en liten bit framåt.